Barnens hobbyn

Märker att barnens hobbyn upptar allt mer av min tid. Det är okei ännu så länge man har ett barn att köra på. Och läget är ännu helt under kontroll då man har två, men de ännu är så små att de har träningar en gång i veckan. Men då det börjar tas mer på allvar och det blir tävlingar och träningar flere gånger i veckan är det inte länge någon barnlek.

Fotboll i ur och skur

Det börjar så där sakta gå upp för mej vad det går ut på, och då är det ännu inte på fullt allvar våra barn tränar. De är fortfarande med lika mycket för kompisarnas skull och för att det är roligt som för själva idrottens skull. Och det är ju så det skall vara, roligt! Men måste medge att jag redan känner mig lite trött då jag tänker på att barnen skall kuskas sex dagar i veckan, hela hösten.

Friidrott

Men vems val är det då, för visst måste jag erkänna att det är jag som uppmuntrar dem att prova på olika sporter och grenar. Jag vill ju att de skall utvecklas och få göra saker de njuter av, jag vill att de skall få uppleva såväl framgångar som misslyckanden. Tycker också det är viktigt att barnen lär att besvikelser hör till livet men att det då gäller att stiga upp och kämpa vidare. Jag vill också att de skall få kompisar och uppleva den sociala samhörigheten sportföreningar erbjuder, oberoende om de tränar individuella grenar eller lagsport.

Teknikkurs i simning

Så hur skall man så veta vad som är lagom och när det blir för mycket av det goda, både för barn och mamma. Hittills har jag utgått från att ja nog märker när barnen tappar intresset och inte längre vill vara med, men tänk om barnen nån dag kämpar på bara för att föräldrarna vill, och inte för sin egen skull.

Men för tillfället njuter vi alla av ridning, fotta, simning och friidrott och hoppas det så förblir!